Även om du inte tidigare har hört talas om ”the Triple Bottom Line” (TBL), så har du antagligen sett venndiagrammet. Det där med tre cirklar som illustrerar social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet. People, planet, profit.
Det svårmätbara
När John Elkington myntade begreppet the Triple Bottom Line år 1994 bidrog det till att sätta hållbarhetsfrågan på agendan i styrelserum världen över. Tanken var att företag vid sidan av sina ekonomiska resultat också skulle börja mäta och redovisa vilka effekter de hade haft på miljön och hur de inverkat på människors sociala rättigheter under en viss tidsperiod. Detta skulle i sin tur leda till en ny sorts positiv konkurrens bortom huvudlös vinstjakt och prispress.
Att mäta hållbarhet var förstås lättare sagt än gjort. För medan en av aspekterna är superlätt att kvantifiera är de övriga två betydligt mer komplicerade. Vad är det till exempel värt att låta ett barn gå i skolan istället för att arbeta i en skofabrik? Vad blir kostnaden av att skövla regnskog? Inte helt lätträknat.
Så vad är problemet med det? Är det inte bra att företag försöker adressera dessa frågor, även om det kanske inte alltid blir hundra procent rätt?
Den ursprungliga idén handlade om att sporra en fundamental systemförändring. Istället kom the Triple Bottom Line att användas på ett sätt som gjorde det möjligt för stora arbetsmiljöbovar och utsläppare att ge sken av att vara ambitiösa medan de fortsatte göra business as usual.
Det som inte hände
Låt oss se vad Elkington själv skriver sommaren 2018, inför att begreppet närmar sig sitt 25-årsjubiléum:
Together with its subsequent variants, the TBL concept has been captured and diluted by accountants and reporting consultants. Thousands of TBL reports are now produced annually, though it is far from clear that the resulting data are being aggregated and analyzed in ways that genuinely help decision-takers and policy-makers to track, understand, and manage the systemic effects of human activity.
— John Elkington: ”25 Years Ago I Coined the Phrase ’Triple Bottom Line.’ Here’s Why It’s Time to Rethink It”. (Harvard Business Review. 25 juni, 2018)
Problemet är att TBL-modellen inte har fått rätt saker att hända. Tusentals TBL-rapporter produceras varje år och en rad andra verktyg och ramverk har vuxit fram i kölvattnet av modellen. Men där många andra hade slagit sig för bröstet över att ha startat en global rörelse, ser Elkington på utvecklingen med missnöje.
Nyanser av gröntvätt
Den ursprungliga idén handlade om att sporra en fundamental systemförändring. Istället kom the Triple Bottom Line att användas på ett sätt som gjorde det möjligt för stora arbetsmiljöbovar och utsläppare att ge sken av att vara ambitiösa medan de fortsatte göra business as usual.
Många som hakade på TBL-tänket gjorde det med en ”trade off-mentalitet”, skriver Elkington. Som om de tre cirklarna i venndiagrammet var en palett att välja nyanser från. ”Profit”-målen blandades upp med en gnutta ”planet” och så ett stänk av ”people”.
Skärningspunkten i mitten behandlades som ett utopiskt mål att sträva mot. När det i själva verket är där som hela vårt handlingsutrymme finns.
Andra vågens trippla bokslut
Vad vill John Elkington nu då, när han inför TBL-begreppets 25-årsjubiléum går ut och återkallar det? Svaret på det verkar vara att vi först behöver glömma modellen för att sedan lära oss den på nytt, den här gången som den var ämnad att förstås från början.
Elkington hoppas på en ”andra våg” av trippla bokslut som verkligen bidrar till att omdana våra ekonomier och samhällen så att de slutar övertrassera planetens gränser. Men, skriver han, inget ramverk i världen kommer att leda oss till hållbarhet om det inte implementeras i en radikal takt och skala. Det är, med hans ord, dags för företag att antingen öka takten, eller flytta sig ur vägen.
Illustration: Robert Alfredsson