Vi inledde vår klarspråksskola med en liten genomgång om meningsbyggnad och i synnerhet om predikatet. Kontentan: en mening blir tydligare om predikatet kommer tidigt. I denna vår andra del krånglar vi till det lite.
Men inte mycket mer än så här: Ingen meningsbyggnad i världen kan rädda din text om du strösslar den med passiva verb. Kolla själv på dessa helt fiktiva exempelmeningar som ska beskriva en slags arbetsgång:
Processen inleds med en dialog där kundens behov fastställs. Därefter formuleras en plan som förankras hos såväl ledning som personal.
Är du vaken? Förlåt att det blev så tråkigt nyss. Det var de passiva verben som gjorde det. När verben är passiva drar de liksom livet ur raderna, eftersom de döljer vem som gör någonting. De avfolkar texten, helt enkelt.
Det är också därför som det kan vara lite bekvämt att använda dem. Det blir lite luddigare vem som ansvarar för vad. Det känns som att man lovar lagom mycket. Men för läsaren känns det snarare som att försöka konversera med någon som sakta backar ut ur rummet.
Våga vi, du och jag
Motgiftet heter förstås aktiva verb. Och med dem följer aktiva subjekt – folk som faktiskt gör något. Det går visserligen att gömma sig bakom ett företagsnamn (”Dunderföretaget AB formulerar en plan…”), men ta hellre chansen att träda fram i din text. Våga använda personliga pronomen som vi/jag och du. Din läsare kommer att tacka dig. Eller åtminstone läsa vidare.
Läs fler delar av Nylas klarspråksskola
Del 1: Meningsbyggnad
Del 3: Ordval
Del 4: Tre knep för att komma i form
Del 5: Att skriva eller inte skriva inte