För en som gör praktik på en arbetsplats, säg en kommunikationsbyrå, finns det flera saker man kan oroa sig för. Kanske är man för intensiv eller för intetsägande, kanske sa man fel namn till nån man just hälsat på eller så har man blandat ihop två personer som båda har mustasch? Nästan varje dag händer något mycket litet som kan bli ofantligt stort om man bara tänker igenom det tillräckligt många gånger lagom till läggdags.
Saker man oftast inte oroar sig så mycket för under sådana här perioder är sådant som händer i omvärlden. Men några veckor in i just den här praktikperioden, då de flesta av de där ovanstående små vardagsnojjorna hade lagt sig och jag faktiskt kunde allas namn, kom plötsligt en mycket större oro, en mer legitim, över hela arbetsplatsen. Möten och samtal flyttades snabbt över till digitala former, de flesta började jobba hemifrån och en hel del sköts på en oviss framtid. “Efter corona …“, “Före corona …” och “I dessa tider …” ingick plötsligt i var och varannan mening.
Hur fungerar det att vara lite vid sidan av i en sådan här tid? Självklart skapar det ännu mer oro till en början: kommer jag få sitta hemma i ett par månader, göra sporadiska uppgifter och tappa alla de där viktiga kontakterna? Kommer jag att glömmas bort eller till och med bli av med praktikplatsen? Soliga förväntningar om att bara glida ut i arbetslivet efter praktiken blev till lite molnigare framtidsutsikter och det blev svårare att hålla engagemanget uppe.
I slutändan handlar mycket om tur. Turen att inte bli sjuk. Turen att ha kort cykelväg till praktiken så man kan undvika kollektivtrafiken även när man är måndagstrött. Turen att tillräckligt många är på plats för att man ska känna sig delaktig, och turen att just den här praktikplatsen har många som frågar hur det går, hur det känns och om allt funkar. Om det är något fint med hela den här krisen är det hur tydligt det blir att alla sitter i samma båt tills stormen är över. Vi jobbar hårt med att försöka prata om något annat än corona: Dokumentärserier om kriminella zooägare. Dokusåpor om folk som blir kära eller inte blir kära i varandra. Man måste ju hålla sig flytande och hålla uppe någon form av normalitet. Och så länge vi har kaffe och fikapauser ska vi nog klara oss.
Illustration & animation: Ragnhild Lennblad